Bakgrund: Den 12 maj 1621 fick Piteå sina stadsrättigheter. Detta kommer förstås att uppmärksammas rejält när Piteå fyller 400 år 2021.
Det finns därför all anledning att man kan visa upp ett konkret exempel på att Piteå kommun gör rejäla satsningar på vitala områden för landsbygdens människor. Syftet måste också vara att andra kommuner ska ta efter.
Piteå grundades 1620 av 44 nybyggare som bosatte sig runt Öjebyns kyrka, vilken tidigare hade byggts av bönderna i socknen. Piteå fick stadsprivilegier av Gustav II Adolf år 1621, med syftet att knyta traktens allmogehandel och samehandeln i Pite lappmark till den nya staden. Första stadsbranden inträffade 1652. Efter en stor brand i juli 1666 flyttades staden 1668 till sin nuvarande plats på Häggholmen, som hade ett bättre hamnläge. Piteås torg är från 1600-talet och är ett av två torg från denna tid som finns kvar i Sverige.
Under 1500-talet reformerades kyrkan och kungen stärkte statens makt. Gustav Vasas (1 av 4) Kommunstyrelsen Protokollsutdrag Sammanträdesdatum 2020-01-13 Signatur justerare Utdragsbestyrkande jordebok från 1543 är den äldsta någorlunda tillförlitliga källa kring bebyggelsens utbredning. I nuvarande Norrbotten fanns 2 300 stamhemman förvaltade av självägande bönder. Ensamgårdarna var vid denna tid mycket få. De största byarna i Pitebygden var Öjebyn, Svensbyn och Pitholm. Under senmedeltiden och fram till den agrara revolutionen som inleddes på 1700-talet levde allmogen i byar organiserade i byalag. Byn hade gemensam inägomark där åkerjorden och värdefull ängsmark var belägen. Åkerjorden var indelad i tegar där varje gård hade teg i varje åker. Den struktur som byarna visar, med ensamgårdar eller några gårdar i klunga, utspridda över ett stort område är typiskt för de norrländska byarna. Någon enda samlad bytomt fanns inte. Under början av 1900-talet hade staden cirka 2500 invånare.
Piteå – byarnas by.
Av nedan uppräknade 97 byar i Piteå Kommun har nästan alla innehållit en eller flera skolor. Altersbruk Ankarskatan Arnemark Backträsk Bastunäset Bergsviken Björkliden Blåsmark Bodträsk Brattknabben Brännfors Byske Böle Bölebyn Degerfors Ersträsk Fagerheden Flötuträsk Gotthem Granholm Granholmen Granliden Granträskmark Gråträsk Harrbäcken Hemmingsmark Holmfors Holmträsk Hortlax Hälleström Högbacken Högsböle Jävre Jävrebodarna Kalamark Kaptensviken Keupan Kilberget Klubbfors Koler Kolerträsk Kopparnäs Krokträsk Lakafors Lassbacken Lillbron Lillpite Lyckoträsk Långnäs Långträsk Långträsk Långviken Lövholmen Munksund Nedre Storfors Norra Rosvik Norrfjärden Nybyn Nörd-Jävrebodarna Piteå Pitholm Pjesker Porsnäs Pullnäset Pålberget Pärlträsk Risnabben Roknäs Rosvik Sikfors Sjulnäs Sjulsmark Skomanstjälen Skuthamn Sodak Stockbäcken Storfors Storgranliden Storsträsk Storsund Stridholm Strömfors Strömnäs Svallfors Svartnäs Svensbyn Trundavan Trundön Tväråliden Vargbacken Åfors Ånäset Åträsk Öjebyn Ön Önusberg Övre Storfors.
När affären och postkontoret i byn lades ner försvann de viktigaste spontana mötesplatsen för människorna När så skolorna lades ner försvann också barnfamiljernas spontana mötesplats.
I många fall så sålde kommunen de nedlagda skolorna till byaföreningar – bygdeföreningar – intresseföreningar. I och kring ”byahuset” har människorna samlats för att hitta en startpunkt för gemenskap och aktivitet för byns bästa. Man har haft loppis, caféer, utställningar, studiecirklar, pub-aftnar, musikkvällar, föreläsningar och lite av varje för att få ihop lite pengar för drift och underhåll.
För människorna i byn och dess närområde har dessa bygdegårdar, byagårdar, hembygdsgårdar kommit att spela en allt viktigare roll för såväl sammanhållning som kontaktpunkter för sammankomster och möten mellan inflyttare och de som bott längre tider i byn. Lite pengar typ ”byapeng” har man fått från kommunen. Ibland också för vissa projekt. Ofta har byggnaderna som kommunen sålt varit av för dålig kvalité för att kunna fungera som skola eller förskola.
De pengar man själv lyckats få ihop utifrån egna arrangemang plus de stödpengar man fått av kommunen har i bästa fall täckt delar av underhållet. Tiderna har dock förändrats och det har för många föreningar blivit svårt att hålla jämna steg med det underhåll som måste göras.
Aktiviteten i en by hänger ihop med förekomsten av eldsjälar och aktiviteten hos övriga byinnevånare. Många delar av en byggnad slits och måste bytas ut. Ibland måste delar eller hela delar av byggnaden kallställas för att uppvärmningskostnaden är för hög. En levande gemensam knutpunkt för en by blir därmed allt svagare.
Den här motionen handlar om Lakafors skola som nu är en byagård. Lakafors-Pålmark Byaförening är den ideella förening som driver den för de två byarna med omnejd så viktiga verksamheten i Lakafors gamla skola. Fastigheten ägs av Piteå Kommun.
Fotografier är ett bra komplement till en text. Fotografierna som följer ger en tydlig bild hur väl insidan av byggnaden omhändertagits av byaföreningen. Utsidan är ett bra exempel på hur utsidan ser ut när den inte underhålls. (Målning av ny panel skulle kunna utföras av bybor.) En klar och konkret viljeinriktning som visar på att Piteå vill satsa på landsbygden innebär:
– att solpaneler sätts upp (för att visa att kommunen satsar och tror på framtiden) (jordvärme är redan installerad)
– att man gör en rejäl yttre isolering
– att treglas-isolerrutor sätts in
– att ny panel spikas upp (plastfärg är katastrofalt och nuvarande panel är från 30-talet)
– att asfalten tas bort närmast husgrunden
– att detta blir klart till Piteås 400 års jubileum – att renovera och restaurera
– att renovera och restaurera byggnader, typ byagårdar på landsbygden, skulle kunna vara lämpliga objekt för de elever som går Bygg och anläggningsprogrammet på Strömbackaskolans gymnasium
Hemställer att ovanstående 7 att-satser bifalls.
Skol och landsbyggdspartiet
Anders Nordin