Bakgrund:
Irritation finns hos såväl anställda på Piteå Kommun liksom hos allmänheten att politiker inte betalar parkeringsavgift eller förmånsbeskattas för detta.
Att irriteras när man går till sitt arbete kan i vissa fall kanske innebära sämre produktivitet och ohälsa. Allmänheten överlag kan också uppfatta fenomenet som att politiker åker i en gräddfil och spä på det som kallas ”politikerförakt”.
Djupgående resonerande bakgrund:
Vilken roll har de folkvalda politikerna i vårt politiska system? Ett sätt att se på saken är att beskriva Sveriges politiker som en exklusiv politisk elit, en dryg promille av befolkningen som är utvalda för att utöva makt och styra över oss andra på grund av sin fallenhet för ledarskap. Enligt ett helt annat synsätt är politiker sina väljares tjänare och språkrör, utvalda för att omvandla åsikter hos en socialt och åsiktsmässigt brokig väljarkår till politiska beslut
De allra flesta folkvalda i Sverige är kommunpolitiker. Under mandatperioden 2010–2014 fanns enligt SCB 14989 platser i landets valda församlingar, varav 12978 (87 procent) i de 290 kommunfullmäktige, 1662 (11 procent) i de 20 landstingsfullmäktigeförsamlingarna och 349 (2 procent) i riksdagen. Det totala antalet folkvalda är dock något lägre, närmare 14000 personer.
En rimligare utgångspunkt är att reservera benämningen politiker i Sverige för de dryga 40000 personer som har ett officiellt förtroendeuppdrag i stat, landsting eller kommun. Ungefär 14000 av dessa är direkt folkvalda i allmänna val och är ledamöter i något av Sveriges 311 valda parlament: i riksdagen, i de 20 landstingsfullmäktige eller i de 390 kommunfullmäktige. Därtill kommer de 20 ledamöter som representerar Sverige i Europaparlamentet. De övriga cirka 26000 politikerna är indirekt valda av riksdag eller fullmäktige och har uppdrag i Sveriges regering eller i kommunala nämnder, styrelser och motsvarande.
Den höga andelen indirekt valda politiker i kommuner och landsting är ett utpräglat svenskt fenomen som beror på det omfattande systemet med styrelser och nämnder Det är de direkt folkvalda som har den yttersta makten i vårt politiska system, som fattar de övergripande besluten om mål, regler och resurser som vi andra måste följa
Svenska politiker är på inget sätt någon enhetlig grupp och det finns förstås stora skillnader mellan de villkor politiker arbetar under. En sådan skillnad är de ekonomiska villkoren. Samtliga riksdagsledamöter är heltidsarvoderade med generösa ersättningar medan det stora flertalet förtroendevalda på kommunal och regional nivå är fritidspolitiker.
I Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen (kolfu 2012), som är den enkätundersökning klassificerar sig 7 procent av ledamöterna i kommunfullmäktige och 21 procent av ledamöterna i landstingsfullmäktige som heltidspolitiker, medan 14 respektive 21 procent ser sig som deltidspolitiker. Resterande 79 respektive 58 procent definierar sig som fritidspolitiker.
Ett bättre underlag för bedömningen kan också fås genom att finna ut vad Kommunallagen skriver.
I §§ 12-15a regleras rätten till ersättning samt arvode.
Ersättning innebär att de förtroendevalda, dock ej heltids- eller nästan heltidsanställda, ”har rätt till skälig ersättning för den arbetsinkomst samt de pensions- och semesterförmåner som de förlorar, när de fullgör sina uppdrag” (KL 12 §). Arvode, vilket även det ska vara skäligt, täcker reseersättning, direkt arvode för uppdraget, pension och övriga ekonomiska förmåner (KL 14 §).
Både utredarna till lagens skrivning och lagstiftarna var av åsikten att det inte ska kosta att vara samhällsengagerad. Tvärtom bör det ses som meriterande
§ 11 i Kommunallagen är mycket tydlig i att förtroendevalda har rätt till den ledighet som uppdragen kräver. Enligt förarbetena ingår, förutom ren mötestid, även resor, omklädningstid samt partigruppsmöten – dock inte partimöten i allmänhet eller inläsning av handlingar.
Då högutbildade och andra grupper som kan tänkas ha mycket att bidra med ofta tjänar mera än lågutbildade, ska dessa inte avstå från politiska uppdrag av ekonomiska skäl. Detta har även anförts av politikerna själva. Slutligen skulle ersättningarna möjligen hjälpa till att öka andelen privatanställda, kvinnor och ungdomar, vilka varit underrepresenterade, genom att ge dem ekonomisk möjlighet att kombinera arbets- och familjeliv med förtroendeuppdrag
2014 var medianinkomsten i Piteå 254.314 kr eller 21.192 kronor per månad.
Piteå har heltidsarvoderade – d v s 100% – tjänstgöringsgrad, men också de som är arvoderade i mindre omfattning än 100%.
Det är rimligt att de ca 97 procent som är fritidspolitiker, och därmed sköter sina uppdrag vid sidan av arbete, pension eller studier inte skall behöva betala parkeringsavgift eller förmånsbeskattas av tillgängligheten till en parkeringsplats vid stadshuset.
Kommunfullmäktigemötena är t ex mindre än en gång i månaden och börjar klockan 13.00 och kan sluta så sent som 23.59. Samma arvode utgår oavsett mötets längd. Man bör också ha i beaktande att inläsningstid för handlingar till såväl nämnder, styrelser och fullmäktige i princip inte är arvoderad för fritidspolitiker. För vissa kan inläsningstiden vara mycket betydande medan för andra är den mindre.
Det är alltså rimligt att de ca 3 procent som är arvoderade och inte klassificeras som fritidspolitiker bör betala parkeringsavgift i förhållande till den procentuella arvoderingsgraden. En 100% arvodering, motsvarande en 100%-ig tjänst, betalar alltså full parkeringsavgift. En politiker med 40% arvodering betalar alltså 40% parkeringsavgift. Självklart måste ett lämpligt antal platser fortsättningsvis vara reserverade för politikerna.
Hemställer härmed att
att arvoderade politiker, ej fritidspolitiker definierade i motionens resonerande text, i Piteå Kommun betalar parkeringsavgift i enlighet med den arvoderingsgrad de uppbär.
Skol och Landsbygdspartiet
Anders Nordin