Bakgrund:
Kärnkraften liksom vattenkraften går med förlust. Energimyndigheten, Svenska Kraftnät, nätbolagen och el-handelsbolagen är alla oroade över de låga elpriserna. Oron är stor inför framtiden då de nödvändiga nyinvesteringarna i förnybar elproduktion är försumbar. Samtidigt som behovet av elström finns kvar när de stora kärnkraftverken stängts av.
Systemet ser i korthet ut enligt följande:
- Producenter av elektrisk ström. De äger produktionsanläggningarna.
- Elhandelsbolag som köper och säljer den ström som producenterna producerar och konsumenterna förbrukar.
- Nätbolag som äger de kablar och transformatorer som strömmen skickas genom.
- Konsumenter som köper ström.
Elektricitet är något som nästan måste förbrukas samtidigt som den konsumeras. Men bara nästan. Tiden är ganska kort från produktionstillfället genom kablarna till förbrukningsplatsen. Denna korta tid fördunklar förståelsen över själva processen. Låt mig därför beskriva på ett annat sätt som ökar förståelsen av systemet.
1. Producenten producerar en ”en tankvagn” full av el. När tankvagnen är full måste den åka iväg. Annars måste produktionsapparaten stängas ner. Producenten är alltså första instans i kedjan. Alla andra instanser och handhavare av elektricitet kommer därefter.
2. Ett elhandelsbolag köper en full tankvagn. Betalar ett nätbolag (3) för att få använda deras spår (tjock kabel). Kör tankvagnen till en fördelningsstation (transformator). Skickar därefter ut elektriciteten efter de olika konsumenternas akuta behov av elektricitet.
Vad som klart framgår är att producenten av el måste och skall betala den mängd som skall transporteras genom kabeln. Är kabeln för liten – har för lite area – så kan inte producenten skicka iväg all sin ström. (Däremot kan varje enskild konsument i sig köpa den lilla mängd ström den är i behov av.
Antalet Ampere (säkringsbegränsaren) bestäms av tjockleken på kabeln. Det är alltså den ström som skall kunna levereras från producenten. Det rimliga är att producenten av elektricitet skall betala för hur mycket elektricitet som denne skickar genom en specifik kabel.
Det är en helt fel beräkningsmetod att konsumenten skall betala för en kabels tjocklek.
Det slitage på kabeln som sker genom mängden elektroner orsakas av producenten. Det är inte konsumenten som sliter på kabeln.
Alltså bör producenten betala för vad det kostar att transportera el till en konsument. Nätägaren skall alltså debitera producenten och inte konsumenten. Producenten får sedan ta ut denna kostnad av näthandlaren som i sin tur får ta ut den av konsumenten.
Poängen med att ändra betalsystem är att den fasta abonnemangskostnaden blir mycket låg för konsumenten. I genomsnitt sker ingen förändring av den totala kostnaden. Däremot stimuleras ökad elsparande och investeringar i ny elproduktion.
Yrkar härmed att PiteEnergi – nätbolaget – åläggs att debitera näthandlaren och producenten – i rättvis fördelning -den del av kabelkostnaden som inte härrör direkt till konsumenten, d v s i stort sett allt.
Anders Nordin
(Kopia sänt till Energimyndigheten)