Bakgrund:
När människor sätter sig i sina bilar och åker ut från stan och ut på landsbygden och väljer en plats där man kan parkera så parkerar man gratis. Det kan vara vid en vacker sjö. Eller vid en av Trafikverkets rastplatser. Eller vid ett landsbygdscafé. Eller vid en av de få affärer som finns kvar och ännu inte är nedlagd.
Politiska beslut har i hela landet, i Norrbotten och i Piteå Kommun tvingat bort tillsammans hundratusentals arbetstillfällen. För 30 år sedan fanns det 114.000 jordbruksföretag i Sverige. Idag är antalet heltidsjordbruk under 16.000. Alla ryms i Globen om de skulle samlas där en dag. Sverige har världens strängaste djurlagar. Så ska det vara. Men samtidigt har självförsörjningsgraden av livsmedel rasat till cirka 50% för landet och i Norrbotten till omkring 20%. Maten, av sämre kvalité, köps in från utlandet. Familjejordbruken har utraderats och kvar finns ett fåtal industrijordbruk. Alla dessa familjejordbruk sysselsatte mängder med andra personer i andra verksamheter också de på landsbygden men även i staden. Den politiska åsikten från samtliga riksdagens partier har sedan 1970-talet varit att man vill ha kvar familjejordbruken som bas för svensk livsmedelsförsörjning. Facit i form av nuvarande verklighet att den är totalt det motsatta.
Landsbygdsminister Erik Buchts artikel från 2017 säger det mesta:
”Den service som många lanthandlare runt om i Sverige erbjuder är en viktig förutsättning både för att invånarna ska kunna bo kvar och verka på hemorten samt för tillfälliga besökare och sommargäster. Det behövs därför satsningar som motverkar att butiker på landsbygden läggs ned och som möjliggör investeringar i förbättrad service till allmänheten. Genom regeringens budgetproposition ges handlare runt om i hela landet framtidstro och optimism.
En levande landsbygd är avgörande för hela vårt lands utveckling. På många orter är lanthandeln navet i byn men under flera år såg utvecklingen mörk ut då många butiker tvingades stänga på grund av tuffa ekonomiska förutsättningar. För att vända den utvecklingen har regeringen sedan 2016 satsat 35 miljoner per år på driftsstöd till kommersiell service i glesbygd.”
Men livsmedelsbutikerna på landsbygden är snart bara historia. Ett fåtal hundratal finns kvar i hela landet. Regeringens satsning kommer för sent och de turistande stadsborna och andra turister måste därför ta med sig mat från staden.
Landsbygdens folk måste alltså ta sig till staden för att köpa sin mat.
Fossilbränslet till bilar kommer under överskådlig tid finnas kvar trots att elbilsförsäljningen ökar starkt. Bensinstationer på landsbygden är numera lika sällsynta som familjejordbrukare.
Landsbygdens folk måste därför ha bil och vanligtvis två bilar för att förflytta sig och sig till arbete och för inköpa nödvändiga livsförnödenheter. Politiska beslut har fattas att någon kollektivtrafik på landsbygden inte skall finnas.
Politiska beslut har fattats för att byaskolor ska läggas ner. Både förskolor och vanliga. Boende på landsbygden måste därför skjutsa sina barn till fritidsaktiviteter och till skola när skolbuss, skoltaxi och skola saknas då fritids saknas inom rimligt avstånd. Några acceptabla gång och cykelvägar finns inte på landsbygden och att låta barn (eller vuxna) gå på de moderna höghastighetsvägarna är inte bara olämpligt utan dessutom livsfarligt. Politiska beslut har fattas hos såväl kommun som Trafikverk att endast genomföra minsta möjliga satsning. Annat i centrala delar har prioriterats och Trafikverket har underlåtit att begära mer medel för livsnödvändiga satsningar.
Politiska beslut har gjort att vård- och hälsocentraler har lagts ner på landsbygden. Folktandvården har lagts ner på landsbygden. Allt koncentrerat till staden. Och ingen kollektivtrafik finns. Landsbygdens folk har ingen nytta av den kollektivtrafik som finns i stan.
En annan förlorare på landsbygden är idrotten där friidrotten drabbats värst. Nedläggningen av skolor gör att landsbygdsklubbarna har svårt att få ihop ungdoms och barn-fotbollslag. De mindre idrottsplatserna i orter och byar runt omkring centralorten vittrar sönder. Undantag finns där livaktiga byaföreningar kämpar hårt. Men höjdhopp och löpning är på väg utför. De stora vinnarna är ishockey, simning, fotboll och innebandy för i de centrala delar finns det allt fler nya konstgräsplaner och där finns också de flesta ishallar, multihallar och simhallar.
På alltfler platser krävs det nu att landsbygdens befolkning skall betala för att uträtta livsnödvändiga uppgifter. Det motsatta förhållandet för stadens befolkning råder inte.
Det råder stor orättvisa mellan de som bor på landsbygd och de som bor i stan. Uppräknat ovan är bara en liten del av orättvisorna.
Kollektivtrafiken, genom Citybuss, linjedragning kan alltså definieras som stadsområde. Landsbygd kan därför kunna definieras som område utanför promenadavstånd till kollektivtrafikens hållplatser.
Vill man åstadkomma ett mer rättvist förhållande mellan stad och landsbygd så bör det därför vara gratis för landsbygdens folk att parkera på de kommunala parkeringsplatserna i staden. De som bor på landsbygden, enligt tidigare beskriven definition, bör därför kunna få tillstånd att parkera gratis. Förslagsvis under ett år och man kan få markeringslapp att sätta fast på vindrutan som visar tillståndet.
Landsbygdens folk betalar samma kommunala skattesats som alla övriga. Landstingsskatt och riksskatt likaså. Fördelning måste därför vara rättvis!
Hemställer härmed att
Landsbygdens folk får parkera gratis på kommunens parkeringsplatser utifrån definitionen att landsbygd är det område som ligger utanför promenadavstånd från Citybuss busshållplatser.
Skol och Landsbygdspartiet
Anders Nordin